Det finns inte en IT-organisation i Sverige som skulle påstå att kompetens är oviktigt. Hur kommer det sig då att de flesta av Sveriges IT-organisationer, både privata och offentliga, saknar både strategi och plan för kompetensutveckling?
Mönstret upprepar sig i så gott som samtliga organisationer jag möter: två varianter av utbildning. Den ena på individnivå där varje anställd får löfte om att gå en eller flera kurser. Oftast fastslagna i ett utvecklingssamtal i början av året. Inte sällan baserat på den anställdes önskan om att få gå en viss utbildning, snarare än kopplat till organisationens faktiska behov.
Den andra varianten är på organisationsnivå där en hel grupp, ibland en hel avdelning, får gå en viss kurs.
Båda dessa varianter är punktinsatser och risken är stor att utbildningsinvesteringen är bortkastad om det inte finns en tydlig plan för att omvandla utbildningsinsatsen till värdeskapande insatser i det dagliga arbetet.
- Varför är det inte fler organisationer som har en tydlig bild av nuvarande och framtida kompetensbehov?
- Varför är det inte fler organisationer som har en uppdaterad kompetensinventering?
- Varför är det inte fler organisationer som kombinerar olika typer av utbildningsmetoder?
- Varför är det inte fler organisationer som ser mäter och följer upp värdet av utbildningsinsatser?
- Varför är det inte fler organisationer som ser till att kombinera kompetenshöjning med värdeskapande insatser på hemmaplan?
Många frågor i det här inlägget. I mitt nästa inlägg tänker jag bemöta några av dessa genom att beskriva ett alternativ till den förlegade utbildningsdogm som, enligt mig, fortfarande råder.